Fortsätter på annan adress.

Det har ju blivit lite lätt beroende framkallande, det här med att blogga. Och det har framkommit önskan om att jag ska fortsätta, även om jag inte bor i Istanbul. Och vad gör man inte för sina vänner liksom. Så jag fortsätter. Fortfarande En Lång Blondin, men utan Istanbul. enlangblondin.blogspot.com

Görüşürüz Istanbul!

Oj, vilken dag. Förutom att jag checkade in ca 12 kg övervikt (det kostade) så släpade jag runt på ett 15 kg handbagage. Kände mig som världens ensammaste människa när jag med mina 6-7 kollin stånkade mig genom Kastrup, ner till tåget, på tåget, in på centralen i Malmö, upp på Forex, ut för att hitta taxi (som de flyttat sen sista jag var här). Suck stång och stön. Väl i lägenheten insåg jag att jag måste ner i förrådet och hitta täcke, kudde, gryta, tallrik, mugg... Mer suck och stön. På det en stor stor känsla av saknad och massa andra konstiga känslor. Men det känns tomt. Saknar min lilla familj, Aras och Coffee.

Välstrukna vita dukar.

Och en personal som är precis så lagom trevlig och uppassande att man känner sig speciell och utvald. För att inte tala om maten, varje (liten) munsbit i avsmaknings menyn gav smaklökarna rejäla kickar. Och den härliga Pinot noir till gjorde också sitt. Vi käkade på Mimolett, en relativt nyöppnad restaurang på samma gata som vi bor, med en ambition att komma in i Guide Michelin.

Ganska tydlig målgrupp.

Jag och Aras käkade på en väldans tjusig restaurang i går. I de rymliga skinnfåtöljerna utanför toaletten låg fyra affärs-magasin, med rubriker som "CEO of the year". Känns som om restaurangen ganska tydligt vet vilken typ av gäster de brukar få.

Kaymak.

Är en kräm som smakar gräddig och som man måste kombinera med honung (bal kaymak). Äts till frukost på en bit simit.

Bästa bakfylle brunchen.

Är helt klart en turkisk frukost. Man kan äta i evighet.

Några hejdå.

Samlade ihop ett par vänner för en avskedsdrink på Babylon Lounge igår kväll. Trevligt, men kvällen gick alldeles för fort och plötsligt var det dags att krama om och säga hejda, konstig känsla. Efter Babylon skulle jag och Aras möta upp Melis men på vägen fastnade vi i en bar och en servitör Aras kände och som gav oss oräkneligt antal gratis shottar. Det ledde i sin tur till att vi var tvungna att gå hem.

På bild en Passionsfrukt Martini. Herrejisses vad god. Som godaste sorbé glassen liksom. Och bild på oss lånad av Elisabet.

Kan man Skypa med en hund?

Jag kommer i alla fall att försöka. För jag kan inte ens säga meningen "kommer att sakna dig så himla mycket Coffee" förrän min underläpp börjar darra.

Sista fynden.

Som ska pressas ner i redan överfulla resväskor. Men man kan liksom inte låta bli. Idag blev det en TopShop kjol, 5 lira (25 kr), tajts med dragkedja nertill (5 lira) och en jeansskjorta för 15 lira (70 kr). Men finast av allt är det lilla halsbandet till vänster i bild som jag fick i present av världens bästa Elisabet, en "hoppas du kommer tillbaka snart present".

Avskedsfika och shopping.

Träffade mina favorittjejer i Istanbul för lite avskedsshopping. Och vi shoppade på sant turkiskt vis, så billigt som möjligt i billighetsbasaren. Efter att letat fynd satte vi oss på Ada för en kaffe och historiens största chokladkaka.

Without pain.

Intressant bild. Omvänd reklam eller något.

En riktig kamera.

Får många fina kommentarer om mina bilder på bloggen. Det är ju intressant med tanke på att i princip alla är tagna med en crappig iPhone-kamera (utom skylinebilderna över Istanbul, de har jag använt en systemkamera till). Någon som både har fina bilder och bra kvalité är Jessie som jag åt lunch med i går. Ovan bild tog hon i går på Cuppa.

Dricka majs.

Jag vet inte, ser inte så gott ut. Någon som vågat prova?

Ska man tro på fortune telling?

I somras sammanstrålade jag och Aras med ett kompispar till Aras, i en underbar fiskeby i södra Turkiet. Vi åt en meze-, fisk- och rakı-middag. Med väldigt, väldigt mycket rakı. Efter fisken drack vi, traditionsenligt, turkiskt kaffe. Och Aras kompis flickvän spådde, traditionsenligt, min framtid. Hon var seriös, hade lärt sig av sin mormor. Hon bad till och med killarna ta en promenad så hon kunde spå ostört. I alla fall så sa hon att jag kommer att flytta till Turkiet (fast det visste hon redan), en nära man i mitt liv gillar det inte så mycket (pappa?) och sen sa hon att hon kunde se att jag skulle flytta hem efter ett tag, reda upp saker och ting hemma och komma tillbaka. Hm.

En vanlig konversation i soffan.

Lunch svensk tid.

Käkade lunch, på favoriten Cuppa i Cihangir, med Erasmus-studenten Jessie. Kliver man in på en restaurang kl 12 för att käka lunch kan man räkna med att den är tom, inte som hemma i Sverige där man nästan måste ta sig från kontoret kvart i 12 om man vill ha bord på ett bra ställe. Turkarna käkar lunch vid ett-två tiden.

Ganska långt från Istanbul.

Känns det som om denna bilden är tagen. Min käraste vän Maria i Stockholm tränar för fullt inför Stockholm Maraton och här kan man följa hennes förberedelser. Jag är enormt imponerad. Förutom att jag är övertygad om att det kommer att bli en mycket läsvärd blogg så kan man njuta av en väldans snygg blogg-design som jag gjort (något jag börjat med sedan jag lämnade Sverige, våga vara skrytsam...).

Mellanmål.

Om man spatserar runt i Eminönu, som jag rekommenderar starkt att man gör om man befinner sig på kryddbasaren till exempel. Våga dig ut i trängslen i kvarteren runt basaren och bara njut av den galan turkiska stämningen. I alla fall, om man har tur (och lite skicklighet) hittar man denna delikatessaffär, där det bjuds vilt på smakprover av turkiska ostar och säljs massa olika sorters meze.

Till Charlotte.

Ville bara tillägna det här inlägget till Charlotte, som sitter på en liten liten engelsk ö och är väldigt väldigt långt i från Istanbul just nu. Kan meddela att baklavan är fortfarande lika god i Karaköy, intog två stycken i går med Louise.

Snyggare än Mazetti.

Inte långt ifrån i alla fall.

Det sägs att det ger tur.

Ja ni som känner mig vet ju att jag lite då och då blir bajsad på. Av en fågel. Nu har det hänt igen, inte framför Yeni Cami (Nya moskén), som man skulle kunna tro. Där vimlar det av fåglar som flyger lågt och överallt. Utan inne i de trånga gatorna i Eminönü, och jag vandrade knappast runt där själv. Det var trångt med turkar som skulle shoppa köksredskap och torkad frukt. Men denna gången var det mest en liten klick på min hand, jag har ju varit med om värre, där till exempel mitt hår varit inblandat. Denna gången hade jag tur...

Att känna sig lurad.

Är lätt när man ser ut som en uppenbar utlänning. Hittade tidigt en affär som säljer mängder med halsband och andra smycken. Såg detta halsband för flera månader sedan och har varje gång jag varit i området frågat priset och försökt få ner det, i går gav jag upp och köpte det för 10 Lira (ca 50 kr), på tok för mycket men fortfarande billigt om man tänker att jag köpt det i Sverige.

Hög moral och välorganiserat.

Ett par gator bort har vi en liten dvd-shop, ett litet rum med ett gäng vanliga filmer, lätt dammiga. Men går man in i rummet bakom så finns alla nya filmer, piratkopierade. Och nu inför Oscarsgalan har de ordnat det så fint. Lister med alla nominerade och en back med bara Oscars-filmer. Mycket bra, så nu kan man systematisk kolla alla filmer som är nominerade för bästa film.

Men några nya turkiska filmer hittar man inte hos dem, anledningen är visst att de stödjer den turkiska filmindustrin. Fint. Det kallar jag hög moral.

En burgare.

Intog middagen på ett nytt hamburgerställe i Cihangir. Helt ok, inte den godaste (fisk) burgaren jag smakat, men trevlig miljö och bra service. Bra service är ju något man i princip alltid kan lita på här, tillskillnad från vad man är van vid i Sverige...

Varför.

Fick en fråga i ett inlägg nedan om varför jag flyttar hem. Just nu vet jag faktiskt inte, eller det kanske jag gör. Men det är tankar och funderingar som snurrar runt och som jag väljer att behålla för mig själv. Och om man läser bloggen och funderar på att flytta hit, så gör det, tveka inte. Du kommer inte att ångra dig. Staden är fantastisk och allt annat runt om, som kulturella skillnader, är ändå inte som man tror innan, måste upplevas för att förstås. Dock verkar det vara svårt som utlänning att få jobb, men jag tror det går om man bara vill. Men man får räkna med lite mer arbetstimmar än hemma och betydligt lägre lön.

Allt annat än kreativt.

Klockan är snart halv fem och det enda jag gjort i dag är att fylla i försäkringsbolagets blankett, polisanmälan, vägverket (för stulet körkort), kalkylerat min ekonomi, kontaktat min bank, svarat på massa mail (inte så tråkigt) och skrivit att-göra-lister på små rosa post-it. Nu hoppas jag Aten-polisen tar fast ficktjuvs-ligan som härjar på bussarna.

Frulle på sängen.

Tänk att få denna lilla kaffekopp serverad i knäet.

Business.

Har jobbat en hel del med ett eget företag som som jag är övertygad om kommer bli grymt framgångsrikt en dag. Just nu är det i liten skala och i sin linda. Och jag kan inte säga mer än så, men lovar att berätta mer om det i framtiden, på ett eller annat sätt. På plats i Istanbul har vi Elisabet, pendlandes mellan Istanbul/Sverige finns jag och på plats i Sverige en kollega till mig, Malin.

På bilden visar en turk hur man får till ett turkiskt armband.

Shopstopp.

Jag har en fin liten skatteskuld att betala till Sverige så jag har shopstopp i allra högsta grad. Enbart plagg från billiga basarer för 5 lira får shoppas. Men i dag var jag en sväng i Nişantaşi, det är kvarteren i Istanbul där kvinnorna går i klackar, har plåster på näsan och äkta LW eller Uggs. Inte som trakten kring Taksim där det bara vandrar runt fejk. I alla fall, så besökte jag denna trevliga butik som väckte ett begär jag anat ligger och slumrar. Vem vill liksom inte klä sig i ljusa blommiga kläder och sippa kallt vitt vin från en uteservering.

Inte helt olika.

Jag tror våren har kommit till Istanbul.

Och hur var det nu i Sverige, snökaos?

Stor.

Känner mig lite då och då som en jätte. Framförallt när jag tvingas knäböja för att höra vad Aras vänner säger. Och det hjälper ju inte att han ibland kallar mig "big". Och i går kom han hem med denna lilla tavla. Hm.

speechless.

Jag finner inte ord. Men jag måste ju ha typ världens bästa pojkvän. Blommor och choklad kan slänga sig i väggen (okej Malin, ditt blommogram var oändligt fint). Denna fina vita sak fick jag idag. Så nu är jag hel igen...

Turkisk semla?

När vi var på jakt efter mandelmassa, innan vi insåg att vi nog fick tillreda den själva, hittade jag denna bullen på ett konditori.

Fettisdagen.

Var det ju i tisdags. Och vi svenskor i Istanbul håller hårt i alla svenska traditioner. Som vilka utlänningar som helst. Umgås bara med varandra och firar fler traditioner än vi hade gjort hemma i Sverige... Idag bakades det i alla fall hej vilt hemma hos Elisabet. Och det blev riktigt riktigt goda semlor. Med hemmagjord mandelmassa, hembakta bullar (mycket bra jobbat Elisabet) och fetaste grädden man kan tänka sig (turkar är inte så mycket för lightprodukter).