Det sägs att det ger tur.

Ja ni som känner mig vet ju att jag lite då och då blir bajsad på. Av en fågel. Nu har det hänt igen, inte framför Yeni Cami (Nya moskén), som man skulle kunna tro. Där vimlar det av fåglar som flyger lågt och överallt. Utan inne i de trånga gatorna i Eminönü, och jag vandrade knappast runt där själv. Det var trångt med turkar som skulle shoppa köksredskap och torkad frukt. Men denna gången var det mest en liten klick på min hand, jag har ju varit med om värre, där till exempel mitt hår varit inblandat. Denna gången hade jag tur...

Varför.

Fick en fråga i ett inlägg nedan om varför jag flyttar hem. Just nu vet jag faktiskt inte, eller det kanske jag gör. Men det är tankar och funderingar som snurrar runt och som jag väljer att behålla för mig själv. Och om man läser bloggen och funderar på att flytta hit, så gör det, tveka inte. Du kommer inte att ångra dig. Staden är fantastisk och allt annat runt om, som kulturella skillnader, är ändå inte som man tror innan, måste upplevas för att förstås. Dock verkar det vara svårt som utlänning att få jobb, men jag tror det går om man bara vill. Men man får räkna med lite mer arbetstimmar än hemma och betydligt lägre lön.

Pizza-fredag.

Började kvällen bra med en after work i syper-rymden med Lina (en annan Lina, också lång och blond). Men vi fick avbryta när Aras kom hem, visade sig att han hade klämt benet mellan perrongen och tåget i tunnelbanan. Drama. Men svårt att avgöra hur mycket som var manlig smärta och vad som var vanlig smärta. Men det var i alla fall inte mer smärta än att han kunde ta sig ut och dricka öl med polarna. Själv har jag snart druckit upp min aw-flarra, pizzan är uppäten och en Wallanderfilm är tittade på.

Flyttar hem.

Om två veckor flyger jag hem till Sverige med en enkelbiljett. Det blev ett halvår i Istanbul, hade planerat och hoppats på betydligt längre. Men av olika anledningar blir det inte så. Men jag har utan tvekan haft det grymmaste halvåret i mitt liv, lärt mig oändligt mycket om mig själv, lärt känna helt underbara människor och lärt känna en kultur och stad som ständigt överraskar och imponerar.

Jag kör på med bloggen så länge jag är här, men funderar också på hur jag ska göra när jag är tillbaka i Malmö, det var ju kul att blogga. Men "En lång blondin i Malmö" känns kanske inte lika aktuellt...

Stereotyper.

Är kul. I Sverige säljs ju denna burken, fint profilerad med en väldigt stereotyp bild. I lördags sa en av killarna från Schweiz "Yes, I can see you are from Sweden". Och det är ju inte första gången folk inte blir förvånade när de hör vart jag kommer från. På samma sätt som Louise får uppleva motsatsen när passkontrollanten inte tror hon är från Danmark (ordet adopterad kan vara svårt att förstå). Eller som när Charlotte skulle träffa sin tyska vän kl 10.30 och kl 10.31 får ett sms "Vart är du? Har du glömt att vi skulle träffas". Bekräftar lite smått bilden man har av en organiserad tysk.

Varför och vem är du?

Okej, jag installerade Google Analytics när jag började blogga. Och jag har häpnat över att besökarantalet bara har stigit och stigit. Det är även väldigt fascinerande att jag nästan har lika många besökare i Sverige som i Turkiet. Men jag vill veta varför du började läsa min blogg och ännu heller, vem är du? Kommentera gärna detta inlägget och klicka på undersökningen till höger. Detta är läskigt, riskerar att typ ingen svarar eller skriver något... Men jag ser ju att ni finns i min statistik...

Kulturella skillnader.

Det är roligt med kulturella skillnader. Roligt men ibland också lite jobbigt. Här dricker man 40% Rakı långsamt, i Sverige sveper man snapsen i ett svep. Här tittar männen uppskattande på en tjej de tycker ser trevlig ut, i Sverige spelar männen oberörda. Här sänder männen ut random friend requests till tjejer (bara utländska?) på Facebook (jag får ca en om dagen), har aldrig fått en friend request från en okänd svensk man. Här vidrör folk varandra när de pratar med varandra, i Sverige står vi en meter i från. Här går man inte ut och festar med tjejerna om man har pojkvän, gör man i Sverige. Här dricker man te ur litet glas, i Sverige ur stor kopp. Här tutar och viftar man med armarna i trafiken, i Sverige sitter vi stilla och svär.

Att vara en turk.

Det är märkligt det här med att anpassa sig till ny kultur och annorlunda vanor. Det går snabbare än man tror, plötsligt en dag tänker man inte längre på att trafiken är galen, att taxibilarna tutar (eller jo, just det vänjer jag mig nog aldrig vid), att folk tittar (stirrar) och att det svarta turkiska teet egentligen är ganska kärvt i smaken. Plötsligt har jag själv bryggt en kanna çai som jag själv dricker upp, på gatan stoppar en kvinna mig och frågar vägen på turkiska (okej, jag hade mössa på mig och håret instoppat...) och jag längtar efter turkisk frukost (som jag i början tyckte var mer tapas än frulle).

Trötter.

Överallt i Istanbul kan man se gamla jättefina hus, helt övergivna. Önskar man hade kapitalet att köpa ett par och renovera till trevliga små hotell. Detta ser jag från fönstret i lägenheten. Och just nu ser det lite ut som jag känner mig idag. Vet inte vad det är, men skyller på vädret. Idag var i alla fall en ovanligt seg dag.

Hyllning.

Fick en fin lite hyllning av denna snygging i hennes blog. Läs här (och som vanligt en mer avslöjande version av våra vin-luncher). Jag måste helt enkelt och väldigt självklart svara med en egen lite blog-hyllning. Denna tjejen är grym, svårt att inte underhållas när hon börjar dra sina historier, häpnas när hon berättar sin livshistoria, förundras över vilken grymt stark kvinna som sitter mitt emot och förundras över all energi hon utstrålar.

Kommer jag att bli turk nu.

Frågan har ju dykt upp, tankarna med. Jag har ett halvårs tjänstledigt från mitt jobb i Sverige och hyrt ut min lägenhet lika länge. Men inget är ju omöjligt att förlänga. Jag trivs riktigt bra, staden är fantastisk. Men självfallet är det att bo med sin älskade, som man längtat efter i ett år, som gör det hela riktigt riktigt trevligt. Allt hänger på att jag hittar jobb och kan försörja mig, mina sparpengar lär väl snart ta slut... Jag tänker inte jättemycket framåt, men känner i magtrakten att Sverige vinner när det kommer till semester (2 veckor här, minst 5 hemma), mammaledighet (typ ett år hemma, 3 månader här), pappaledighet (vad är det, säger man i Turkiet), sjukvård (superdduperdyr här och tack vare skatt (som jag älskar att betala) typ gratis hemma) osv... Vi får se vad som händer, jag kanske startar en egen superframgångsrik turkiskverksamhet som gör att jag kan bestämma över semester och annat helt själv...

Hej Johanna,

Härligt att få ett personligt mail i kommentarsfältet, så jag tänkte svara med ett personligt mail i inlägget... Jag trivs mycket bra, men ibland kommer svackor av lite hemlängtan då jag saknar vänner, familj och natur (och min lägenhet faktiskt). Turkiskan går sådär som du kanske förstått. Och jag är för feg för att praktisera den ordentligt (plus att Aras är otålig och inte ger mig de fem minuters betänketid jag behöver...). Den första lärare vi hade var super, mannen vi har nu är som sagt ett sömnpiller.

Tänker ofta på dig och Elina, speciellt när jag äter ost och dricker vin. Ofta alltså. Och härligt att ditt exjobb börjar närma sig ett slut.

Här är vädret fortfarande som svensk sommar, obegripligt bra. Njuter varje dag av det. Stor kram vännen och hälsa Anders.

Det blev ingen höst.

Så var det ännu en varm dag i Istanbul, blev inte mycket av hösten jag trodde kom i fredags. Annars är det måndag och enbart två veckor till nästa stora TEST! Denna gången tänkte jag inte panika, var för jobbigt sist. Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra när jag är klar med nivå 2, om jag ska fortsätta med nivå 3 (så fall på halvfart, helfart tar för mycket på krafterna). I ärlighetens namn är inte plugga min grej, i alla fall inte språk. Gillar mer att jobba. Dessutom är det sådär att sitta som ett levande frågetecken när läraren förklara något grammatiskt på turkiska (eller förklarar och förklarar, han höjer rösten och säger samma sak igen, på turkiska).

Utmattning.

Är alltså inne på min sjätte vecka som turkiskastudent och som Istanbulbo. Tror jag har drabbats av en liten släng utmattning eller litta vidbränd (som Gun skulle säga). Inspirationen till att plugga tryter och jag känner mig mest trött. Det hjälper inte att turkiskaundervisningen på turkiska är helt omöjlig att förstå. Vad göra. Hemma i Sverige hade jag gått på ett riktigt svettigt spinningpass, ätit något nyttigt och sen lagt mig i tid. Alternativt en måndagsfylla med Max. Får bli en variant på första upplägget tror jag. Jag glädjas i alla fall çok mycket åt det underbara vädret! Svettas gärna i oktober.

Lugn och ro.

När jag var liten besökte vi alltid kyrkan i varenda liten stad vi semestrade i. Är ganska säker på att jag och brossan suckade djupt när mamma och pappa tyckte det skulle bli så spännande att se ännu en gammal kyrka från insidan. Självfallet fattar man grejen som vuxen. Och något som är väldigt trevligt här i Istanbul är att fly värmen och hetsen in i en tyst sval byggnad, sätta sig på en fluffig matta och koppla av. Byggnaderna jag pratar om är självfallet en moské, och igår hamnade vi mitt i en bönestund. Det var intressant och väldigt märkligt att sitta och "turist titta på".

Kära vänner, en månad har passerat.

Jag blir så glad när ni kommenterar eller skickar ett litet mail med en hälsning! Framför allt min fina familj/släkt är bra på detta! Brossan, jag saknar er och barnen (och Johan, jag tror inte ordet arbetsförmedlingen ens existerar i Turkiet), när fem taxibilar tutar samtidigt längtar jag efter Stockis och lugnet, mina tjejer saknar jag och kommer att sakna ännu mer framöver; en snabb latte på lunchen eller ett glas vin en fredag efter jobbet och man är på banan igen. Inte en buss har jag åkt men jag tänker på er ändå, på klubben.

Ett fungerande telefonnummer har jag inte haft på länge (om ni undrar varför jag inte svarar på sms, så beror det på det...). Ska reda ut det nu när jag är ledig ett par dagar.

Och avslutningsvis: boka in en resa till Istanbul vetja.

Tråkdag.

Idag kommer jag nog inte att gå utanför dörren, måste plugga. Glosor, verb och grammatik. Vi har ju det STORA provet på tisdag, något jag helt missat att man hade. Trodde jag sökt en utbildning som var i stil med Folkuniversitetet fast med bättre lärare. Men icke, detta är på fullaste allvar. Klarar jag inte provet så får jag inget certifikat och kan inte gå vidare till nästa nivå... Viss panik har jag just nu, man vill ju inte fastna i nybörjare nivån och få gå om den med nya studenter.

Urk.

Vet inte varför, men jag sov urdåligt i natt, händer i princip aldrig. Sover alltid stenhårt tills klockan ringer. Känns som jag inte har sovit alls och vaknade således "på fel sida av sängen" (som för övrigt måste vara ett svenskt uttryck), borde kolla med tyskarna i klassen vad de säger. När vi säger "Detta är ju rena grekiskan" säger de "verstehe bahnhof" (förstår tågstation). Och det låter jätteroligt när man översätter till engelska.

Dessutom känner jag mig enormt stressad inför det stora nivåprovet vi ska ha på tisdag. Klarar man inte det får man inte gå vidare till nästa nivå... Tänk att bli fast i nybörjarkursen för evigt.

Så långt ifrån varandra man kan komma.

Men ändå på olika sätt hemma. För några veckor sedan andades jag början till hösten från en gammal herrcykel, idag knatar jag runt på gator så packade med människor att man ständigt rör vid någon eller trampar på någon... Fantastiskt och märkligt hur snabbt man kan känna sig hemtam och hur anpassningsbar människan är.

Så var det då det där med att vara lång blondin i Istanbul...

Något jag märkte innan min flytt var 1) svenskar vet inte mycket om Turkiet 2) Svenskar har många fördomar om Turkiet.

Jag har fått höra många underliga saker om turkar och Turkiet. Vissa påstående har varit lätta att bemöta, andra inte, eftersom jag själv inte visste hur det skulle vara att trava runt själv som svenska på Istanbuls gator.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, ändå långt ifrån jämställt. Och visst är vi på långa vägar betydligt bättre på jämställdhet än vad Turkiet är. Men även länder närmre Sverige har en bra bit på vägen. Och självfallet går det inte att sticka under stol med att folks fördomar till stor del finns där på grund utav att Turkiet tillhör Islam och ingen annan religion...

Så hur är det då. Jo, nästan precis som att bo i Malmö. Lite mer trångt på trottoaren, lite mer oljud, lite mer svett, lite mer kaos. Första veckan kände jag mig som utlänningen, tyckte jag stack upp en meter över alla andra på gatan, frågan är hur mycket som satt i mitt huvud. Efter tre veckor börjar det mesta kännas hemtamt, visst ser jag att en hel del män kollar lite extra på mig. Men herregud jag är 180 cm lång och blond, dom kollade i Sverige med... Och visst är vi svenska tjejer exotiska och omtyckta i ett land som Turkiet. Men inte på långa vägar är det hotfullt eller skrämmande. Som i alla stora städer gäller det att vara ”street smart”, man går inte på vissa gatorna själv sent om natten. Istanbul är en miljonstad bland andra, fast lite mer spännande och lite mer exotisk.