Reflektion.

Lite mer än en vecka har gått och tidsperspektivet känns lite smått overkligt. Börjar dock känna mig lite mer avslappnad och bekväm. Men har så klart inte vant mig vid att det kommer taxibilar från alla håll och kanter hela tiden, att turkarna går så himla långsamt och att jag jämt och ständigt går på dem, in i dem eller bokstavligt talat trampar ner dem.

Har även försökt att vänja mig vid tanken på att kindpussas, här känner jag mig inte helt bekväm än... Det Anderssonska handslaget och den vänskapliga kramen är mer hemtamt.

Pluggandet då... Hmmm, har mer än en gång funderat på vad som hänt med min hjärna sedan den gick ut nian med bäst betyg i klassen. Jag känner mig mer än ofta som den tröga i klassen. En genomgång på tre minuter av alla månaderna gör att alla i klassen sen kan rabbla dem utantill utan att kika i papperna. Hallå?!

Igår klockan tolv på natten gav jag upp och bilden ovan skvallrar om vem som gjorde delar av min hemläxa, ehhh. Hoppas min lärare inte läser min blogg.