Så var det då det där med att vara lång blondin i Istanbul...

Något jag märkte innan min flytt var 1) svenskar vet inte mycket om Turkiet 2) Svenskar har många fördomar om Turkiet.

Jag har fått höra många underliga saker om turkar och Turkiet. Vissa påstående har varit lätta att bemöta, andra inte, eftersom jag själv inte visste hur det skulle vara att trava runt själv som svenska på Istanbuls gator.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, ändå långt ifrån jämställt. Och visst är vi på långa vägar betydligt bättre på jämställdhet än vad Turkiet är. Men även länder närmre Sverige har en bra bit på vägen. Och självfallet går det inte att sticka under stol med att folks fördomar till stor del finns där på grund utav att Turkiet tillhör Islam och ingen annan religion...

Så hur är det då. Jo, nästan precis som att bo i Malmö. Lite mer trångt på trottoaren, lite mer oljud, lite mer svett, lite mer kaos. Första veckan kände jag mig som utlänningen, tyckte jag stack upp en meter över alla andra på gatan, frågan är hur mycket som satt i mitt huvud. Efter tre veckor börjar det mesta kännas hemtamt, visst ser jag att en hel del män kollar lite extra på mig. Men herregud jag är 180 cm lång och blond, dom kollade i Sverige med... Och visst är vi svenska tjejer exotiska och omtyckta i ett land som Turkiet. Men inte på långa vägar är det hotfullt eller skrämmande. Som i alla stora städer gäller det att vara ”street smart”, man går inte på vissa gatorna själv sent om natten. Istanbul är en miljonstad bland andra, fast lite mer spännande och lite mer exotisk.